Ömt och starkt med Knutsson

 NYTT BAND. Jonas Knutsson fick inleda jazzklubbens vårsäsong. Det gjorde han med ett nytt band; The Knutsson Sjöberg Windmill. En konsert som recensent Gunnar Wiklund var mycket nöjd med.   FOTO: PER LANDFORS

HAN KUNDE HA kommit hem med en straight jazzkvartett, Jonas Knutsson, och säkert håvat in en säker arbetsseger. Men han kommer med ett band som inte liknar något annat och som gör sin första spelning när jazzklubben begår säsongspremiär på torsdagskvällen. Vad sägs om Per Sjöberg på tuba, Granös stolthet Andreas Rydman på diverse gitarrer och Petter Berndalen på något som kanske är ett trumset?

EFTER EN KNÖLIG inledning där Bachgirlanger möter milslånga förvrängda gitarrekon, plockar Rydman fram sin dobro och till tonerna av ”Windmill” rider vi in i Ry Cooder-land. Blåsarna låter som en sliten frälsisorkester i en dammig gränsstad i Texas, men så börjar Knutsson lätta sitt hjärta med altsaxofonen och musiken dränks i blåsvartaste soul.
Först tror man inte sina öron, sedan kan man inte undgå att gripas. Hans spel är både ömt och starkt; språket är Maceo Parkers och Hank Crawfords, men orden är hans egna. Här snackar vi inte om djärva jazzimprovisationer, utan om vibrerande toner direkt från hjärtat, det är en utpräglat vokal instrumentalmusik.

SJÖBERG STÖTTAR med sin varma, elastiska tubaklang, han omfamnar sin kamrat och tillsammans hittar de tillbaka till ursprungspsalmen,  som ligger kusligt nära ”Blott en dag…”. Andra låten på konserten och man undrar hur det här ska sluta.
Sedan tar Knutsson fram sopransaxen och då finns genast folktonen där, polskan lurar runt hörnet. Med hjälp av Berndalens komplexa slagverkeri anar man också Atlasbergen i bakgrunden. Fast det t ex handlar om en visa från Hällnäs.

KNUTSSON INLEDER andra set med en predikan på altsaxen som återigen är soul av renaste vatten – han kunde ha haft en lång vit kaftan på sig, likt en baptistpastor i djupaste amerikanska södern. Oerhört laddat, jag minns mig inte ha hört en svensk saxofonist spela så själfullt sedan Christer Boustedts dagar.
Något av ett reningsbad är det att lyssna till en så stark grupp, där kapellmästaren vågar bjuda på sina innersta känslor och dela dem med oss. En kväll som stannar i minnet.

GUNNAR WIKLUND

Knutsson__Sjberg.jpeg

Petter_Berndalen_3.jpeg

Andreas_Rydman.jpeg